Let's share the cookie.

Sitter efter en spännande dag med massa tankar i huvudet. 2 filmer avverkade: Capitalism - A Love Story och efter det Paolo Coelho's "Veronika bestämmer sig för att dö". Med en demokratisk socialistisk nykterhet läser jag de mycket slitna, men ack så sanna, orden: Carpe Diem. I samma andetag fastnar jag på en artikel om Apanaget för våra Kungligheter. 60 miljoner går till vår kära familj varje år. Oj det var mycket pengar tänker du då... ja det är det. I ett väloljat samhälle som är Sverige borde det finnas viss dokumentation på vart dessa pengar tar vägen. Men nej nej.

"...omöjligt att granska eftersom hovet enligt lag inte behöver redovisa offentligt hur det används."

Jag läser en diskussion som behandlar ämnet:

"Kungahuset gör ett utmärkt jobb som representanter för sverige. Deras existens skapar indirekt sysselsättning för 1000-tals människor: företag, författare, journalister, skvaller tidningar, polisen, säpo, nobelpris akademin, turistnäringen osv."

Den grupp av människor som jag hajade till på som Kungahuset skapar sysselsättning för är Nobelpris Akademin... snyggt.
Denna okände debattör fortsätter:

"Kungahusets kostnader är obetydliga jämfört med vad det betalas ut till alla social bidragstagare i stockholms län: flera miljarder kronor går varje år till folk som inte gör någonting för samhället. "

- Say whaaaat? Är det inte meningen att vi ska hjälpa de som behöver hjälp? Att ens jämföra kungahusets Apanage med stackare som tvingas till att leva på bidrag är väl ändå lite 2008? Jag blir rädd, ärligt rädd, när jag tänker på hur vi människor beter sig. När ska vi lära oss? När ska vi börja hjälpas åt? När??? Carpe Diem... *dramatisk musik*
Vad gjorde jag idag? Gjorde jag något för att hjälpa någon annan idag? Gjorde jag nåt?
Tänk va mycket man kan tänka...